Öron- och brännmaneter

Öron- och brännmaneter vanligaste arterna

Den vanligaste manetarten på Västkusten är öronmaneten, som till största delen är genomskinlig med en svagt blåaktig ton. De fyra ”öronen” (= könsorganen) i mitten av maneten gör det lätt att känna igen den här arten, som inte hör till dem som bränner. Öronmaneten har på senaste åren blivit ovanligare.

Brännmaneten ska man, som namnet anger, vara försiktig med. Denna art är typiskt gul- eller rödaktig i färgen och har långa brännande trådar med nässelceller. Trådarna kan ofta bli flera meter långa och fastnar lätt på exempelvis fisklinor.

Något mindre vanlig är den blå brännmaneten (=blåklintsmanet). Denna art är rent blå i färgen och har brännande trådar med nässelceller. De exemplar av blå brännmanet som ses i svenska vatten blir sällan över 15 cm i diameter.

Sällsynt på sensommaren och hösten kan man se ytterligare en manetart, lungmaneten, i vattnen vid exempelvis Stångehuvud. Denna art är vanligen ljust blågrön i färgen och har en betydligt fastare konsistens på sin klocka än de andra arterna som förekommer vid svenska Västkusten. Lungmaneten har inga fångsttrådar. Visserligen finns nässelceller på klockan, men de är så svaga att de inte irriterar människohud.

Om man råkar bränna sig på någon manet kan man försiktigt försöka skölja bort manettrådarna med havsvatten.

Till Klippstränder och strandzon