Stenbrytningen

på Stångehuvud

Tillbaka till startsidan

Redan på 1840-talet lär sten ha huggits i Lysekil. I Stångehuvudområdet startade stenbrytning i större skala under 1870-talets början.

Egendomligt nog fick den ändrade maktbalansen mellan Tyskland och Frankrike vid denna tid betydelse för att granit började brytas i Stångehuvud. Efter att Tyskland stod som segrare i det fransk-tyska kriget 1870–71 uppstod efterfrågan på sten till byggandet av segermonument i flera nordtyska städer.

En tysk firma som sysslade med stenbrytning, Kessel & Röhl i Berlin, hörde till dem som fick beställningar på sten till sådana monument. Kessel & Röhl hade börjat sin svenska verksamhet i Blekinge, men det dröjde inte länge förrän man tittade närmare på graniten vid bohuskusten. Den vackra grovkorniga Stångehuvudgraniten passade perfekt för ändamålet. Att här också kunde anläggas lastplats med tillräckligt vattendjup alldeles intill gjorde inte saken sämre.

Stenbrytningen i Stångehuvudområdet skedde med manuella metoder.               Foto: S. Haeger

Några år in på 1870-talet hade företaget startat ett stenhuggeri vid Stångholmesund (Stångesund). Även ett stensliperi anlades här. Några detaljerade uppgifter om verksamheten vid detta stenhuggeri går troligen inte att finna; Kessel & Röhls korrespondens och övriga papper lär inte ha bevarats åt eftervärlden.

Man vet dock genom uppgifter i en artikel i Sveriges Geologiska Undersöknings årsbok 1908 att piedestaler, huggna av Stångehuvudgranit, år 1874 levererades till Krigaremonumentet i Schwerin. Stångehuvudgranit har också huggits till monument i bland annat Köln, Dresden, Jena, Darmstadt och Berlin. 

Även till USA har denna grovkorniga granittyp levererats. I Washington  finns Washington-monumentet som blev klart 1884. Postament (sockel) samt trappor och fyra fontäner består av granit som brutits vid Stångehuvud.

Under 1880- och 1890-talen fortsatte brytningen i större skala. Merparten av stenleveranserna gick till Tyskland i form av byggnadssten. 

Enligt notis i tidningen “Skärgården” i maj 1899 arbetade Kessel & Röhl vid den tiden med en stor sockel för en ryttarstaty av Wilhelm I som skulle sättas upp i Hamburg. Leverans skedde i januari år 1900.

I februari samma år arbetade stenhuggarna vid Kessel & Röhl med s.k. takgesimser till det slottsbygge som då pågick vid Tjolöholm i norra Halland.  

Broar har också byggts av Stångehuvud-granit. Ett exempel är en bro över Kejsar Wilhelm-kanalen vid Lewensau. Även Sverige har några broar av denna granit: Kungsportsbron i Göteborg och järnvägsbron över Nordre älv vid Kungälv.

Från 1890-talet finns fotografier av Stångholmesund, där flera byggnader ses intill det stora stenbrottet. Den karta som upprättades 1892 och gavs ut av Lysekils Vänner ett par år senare har också byggnader inprickade här, vilket vittnar om den livaktiga stenbrytningsverksamheten.   

Förutsättningarna för det tyska företagets verksamhet i Stångehuvud-området kom dock att ändras på kort tid. Tyskland hade infört höga importtullar på bearbetad sten, lönsamheten vek. 1904 bestämde sig Kessel & Röhl för att sälja sina granitbrott och stenhuggeriet vid Stångholmesund. Uddevalla Mekaniska Stenhuggeri och Sliperi, Hebbel & Co, gick in som köpare och övertog driften. Detta företag hade fasadgranit och gravvårdar som specialitet. Ganska snart efter övertagandet fick man en större beställning. I Vasa församling i Göteborg skulle en ny kyrka av sten byggas. Valet föll på Stångehuvud. 

Vasakyrkan ritades av arkitekt Yngve Rasmussen i senromansk stil med sittplatser för 1500 personer – en av de största granitkyrkorna i Sverige. Under åren 1905 till 1908 skeppades från Stångehuvud ut sammanlagt  5 000 kvadratmeter huggen fasadsten till bygget av Vasakyrkan. Även ett dussin mäktiga kolonner inne i kyrkan härstammar från Stångehuvud.

Stångholmesund, vykortsmotiv, troligen 1890-tal. Flera byggnader för stenhuggeriets behov syns på utfyllnaden intill kajen. 

Under 1900-talets första årtionde rådde i huvudsak goda tider för stenindustrin i Bohuslän, även om vissa svackor och en del stridigheter mellan arbetare och arbetsgivare tidvis uppstod.

Åren efter 1910 var konjunkturerna fortsatt goda för stenhanteringen. En stor del av stenen gick på export. Uppgifterna i skeppsmäklarfirmornas kopieböcker från denna tid talar sitt tydliga språk. Last efter last av Stångehuvud-granit och annan granit huggen i Lysekil skeppades ut på fartyg eller bogserade pråmar från lastplatserna i bland annat Pinnevik, Stångholmesund, Munkevik och Hästevik.

Åtskilliga kuttrar, galeaser och ångare  avgick dagligen från Lysekils stendistrikt till mer eller mindre avlägsna mål när ruljangsen pågick som mest. Ända till Singapore och Argentina gick laster med byggnadssten och gatsten.

Brytningen av bohusgraniten gav många arbetstillfällen och goda inkomster, men  det skedde till priset av ett skövlat landskap. Det mäktiga mjukt rundslipade granitlandskapet i Stångehuvud-området höll på att sprängas sönder bit för bit. Massorna av skrotsten hopade sig på flera ställen. Att Lysekil riskerade att gå miste om ett mycket vackert strövområde tänkte inte många på. Om någon hade brytt sig, vad hade då han eller hon att sätta emot stenbolagens mäktiga intressen?

Men det fanns en person som ägnade Stångehuvud och dess naturvärden särskild uppmärksamhet. Calla Curman drev under åren 1916-1920 en envis och framgångsrik kamp för klipporna som 1925 resulterade i att hon skänkte området som gåva till Kungliga Vetenskapsakademien.